18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/21

—

Ur både ekonomisk och social synvinkel finns det ett akut behov av att främja anpassningen i kustregionerna, trots att vissa länder i euroområdet fortfarande är märkta av statsskuldskrisen, inte minst med tanke på att det blir ännu dyrare om man avstår från att agera. EU:s framtida anpassningsstrategi bör vara tillräckligt detaljerad för att omfatta de regionala skillnaderna.

—

Instrumentet för en integrerad förvaltning av kustområden (ICZM) har en avgörande betydelse när det gäller att underlätta integrationen av strategier i kustområdena, särskilt beträffande frågor som hittills inte varit reglerade, exempelvis erosion, anpassning till klimatförändringarna samt grön infrastruktur, och för att främja samarbetet mellan lokala aktörer på regional nivå, till exempel via initiativ som Sardinia Charter i Medelhavsområdet.

—

Utveckling av verktyg för att utvärdera såväl kostnader som fördelar med anpassningen skulle kunna sätta fart på de politiska processer på lokal och regional nivå som ligger till grund för planerings- och genomförandeåtgärder i det aktuella området och skapa förutsättningar för utarbetandet av mer kostnadseffektiva strategier.

—

Regionkommittén bör regelbundet konsulteras i samband med europeiska och internationella klimatförhandlingar och hoppas att (i) kommittén involveras i en EU-arbetsgrupp för klimatanpassning som fokuserar på regioner med permanenta handikapp – bland annat handikapp som orsakas av effekterna av klimatförändringarna – det vill säga kustregioner, öar, bergsregioner och de yttersta randområdena, samt (ii) att ReK beviljas status som observatör i anpassningskommittén.

Föredragande

Ugo CAPPELLACCI (IT–PPE), regionpresident i Sardinien

Referensdokument

Remiss från det cypriotiska ordförandeskapet

1.

Kommittén framhåller att de lokala och regionala myndigheterna bör få möjlighet att delta proaktivt i såväl planeringen som genomförandet av anpassningen till klimatförändringarna och vid bedömningen av olika anpassningsalternativ (adaptation assessment) (1)  (2). Kommittén framhåller (3) därför återigen de lokala och regionala myndigheternas avgörande roll när det gäller att hantera effekterna av klimatförändringarna och gläder sig åt att deras roll nu erkänns både på europeisk (4) och på global nivå (5). Vi anser att detta erkännande utan förbehåll ska införlivas med den framtida EU-strategin för anpassning.

2.

Kommittén erinrar om att klimatförändringarna och effekterna av dessa kommer att vara bland de svårare utmaningarna för de lokala och regionala myndigheterna i Europeiska unionen under kommande år. I det avseendet måste den främsta prioriteringen vara att vidta nödvändiga åtgärder för att i möjligaste mån försöka begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen (begränsning), samtidigt som man på olika nivåer måste förbereda sig inför de förändringar som är oundvikliga (anpassning).

3.

Kommittén instämmer i slutsatserna från Rio+20-konferensen, där det fastslås att anpassningen till klimatförändringarna är en angelägen och brådskande global prioritering, och att strategierna för att minska riskerna för naturkatastrofer och för anpassning till klimatförändringarna bör integreras och samordnas på ett bättre sätt (6). ReK betonar emellertid att hela ansvaret för denna globala prioritering faller på den lokala nivån, och att det följaktligen blir de lokala och regionala myndigheternas ansvar att hantera och förebygga katastrofer och miljöskador, liksom skadliga effekter på ekonomin, den sociala strukturen och den drabbade befolkningens kulturella identitet.

4.

En anpassning på lokal nivå får inte betraktas som en tillfällig åtgärd i samband med en enstaka påfrestning, utan som en gradvis, hållbar anpassning till olika kombinationer av utlösande faktorer. Kommittén stöder följaktligen kommissionens lagstiftningsförslag för perioden 2014–2020, där det fastslås att anpassningen till klimatförändringarna i linje med principerna om hållbar utveckling ska utgöra en mycket viktig del av partnerskapsavtalen och de operativa programmen för de fem fonderna inom den gemensamma strategiska ramen, och att den ska väga lika tungt som miljöskydd, effektiv resursanvändning, begränsning av klimatförändringar, motståndskraft mot katastrofer samt förebyggande och hantering av risker (7).

5.

Effekterna av klimatförändringarna varierar från plats till plats och över tid, och därför är gemensamma lösningar för klimatanpassning sällan effektiva. Kommittén anser därför att gemensamma strategier och "no-regrets"-åtgärder, som är gemensamma för flera medlemsstater, bör ingå i strategier baserade på bedömningar som genomförts på lokal och regional nivå och som är specifika för varje typ av åtgärd, skala (proportioner) och kostnader respektive nytta.

6.

Kommittén noterar de mycket höga kostnaderna till följd av effekterna av klimatförändringarna, samt att de regionala myndigheterna under perioden 1998–2015 kommer att ha stått för cirka en tredjedel av kostnaderna för skyddet av EU:s kuster (8). Vi framhåller (9) att finansieringen av anpassningen fortfarande är en avgörande faktor när det gäller genomförandet på lokal nivå.

7.

Kustregioner är mycket känsliga för klimatförändringar  (10), och dessa regioner är redan starkt belastade på grund av koncentrationen av ekonomisk verksamhet, infrastruktur och stadsområden. 12 % av EU:s kustregioner, dvs. områden inom en radie av en mil från kusten, ligger mindre än fem meter över havsytan och är följaktligen mycket känsliga för översvämningar, medan 20 % av kustregionerna har stora problem med erosion. De förlorar cirka 15 km2 mark per år (11). Erosion betraktas som den viktigaste orsaken till att vissa ekosystem i kustområdena gått förlorade under perioden 2000–2006 (65 % av den sammanlagda förlusten) (12). Enligt andra uppskattningar kan 35 % av EU:s våtmarker ha gått förlorade år 2100 jämfört med 1995 (13).

8.

Effekterna av klimatförändringarna varierar i hög grad mellan olika regioner. I Östersjön kan havsfaunan påverkas negativt av den förväntade högre vattentemperaturen, medan regionerna vid Nordsjön och Atlantkusten löper större risk att drabbas av översvämningar på grund av att medelvattennivån stiger. I Medelhavsområdet är den största risken erosion och brist på sötvatten, beroende på att saltvatten tränger in i grundvattenlagren och att det förekommer långa perioder med torka. Även vid Svarta havet är erosion ett problem medan randområdena generellt sett är sårbara för alla typer av miljöpåverkan, från översvämningar till torka och extrema väderfenomen som exempelvis cykloner (14). Miljökonsekvenserna varierar också beroende på hur känsligt området är och på de naturliga systemens återhämtningskapacitet, men även på de mänskliga systemens struktur vad gäller till exempel hälso- och sjukvårdssystemens organisation och mekanismerna för att minska (eller slå larm om) risker för naturkatastrofer som tsunamier.

9.

Kommittén vill framhålla problemets omfattning inom EU, med 447 kustregioner belägna i 22 medlemsstater och sex stora havsområden. 41 % av EU:s befolkning bor i dessa regioner, vilket även motsvarar 41 % av den förvärvsarbetande befolkningen inom EU (15). 35 % av BNP i de 22 länder som har kustregioner, vilket motsvarar 3,5 biljoner euro, genereras inom ett område som ligger högst 5 mil från kusten, och värdet av de ekonomiska tillgångar som ligger inom en radie av 500 meter från kusten uppskattas till cirka 500–1 000 miljarder euro (16). Detta visar kustregionernas betydelse för produktiviteten och deras ekonomiska och sociala värde för utvecklingen och sammanhållningen i områdena. Dessa värden måste utan tvekan bevaras och konsolideras i samband med anpassningen till klimatförändringarna.

10.

Kommittén är därför övertygad om att det ur både ekonomisk och social synvinkel finns ett akut behov av att främja anpassningen i kustregionerna, trots att vissa länder i euroområdet fortfarande är märkta av statsskuldskrisen, inte minst med tanke på att det blir ännu dyrare om man avstår från att agera. Nya studier (17) visar att det faktum att det sedan 1995 inte genomförts ytterligare skyddsåtgärder kommer att kosta EU i genomsnitt ytterligare 11,7 miljarder euro per år under perioden 2041–2070 och 17,4 miljarder euro per år under perioden 2071–2100. Antalet människor som utsätts för översvämningsrisker kan öka med cirka 40 000 respektive 80 000 under samma perioder. Å andra sidan uppskattas den årliga kostnaden för anpassningen till cirka en miljard euro för perioden 2041–2070 och 0,7 miljarder euro för perioden 2071–2100, vilket tydligt visar att fördelarna med en anpassning i hög grad överstiger priset man får betala om man avstår från att agera. Enligt samma studier krävs det en anpassning oberoende av klimatförändringarna, som en följd av den socioekonomiska utvecklingen i kustregionerna och det ökade värdet av de varor och investeringar som ska skyddas.

11.

ReK betonar även att kostnaderna för såväl skador som anpassning i hög grad varierar mellan medlemsstaterna i förhållande till deras BNP, och att i synnerhet öar drabbas av högre kostnader då de ska genomföra regionala åtgärder på grund av sina geografiska särdrag.

12.

I kustregionerna finns det viktiga livsmiljöer, och de bidrar därför till att bevara den biologiska mångfalden  (18), landskapet, känsliga ekosystem, som till exempel våtmarker, samt användningen av ekosystemtjänster. Detta är avgörande för kustregionernas attraktionskraft, ekonomiska hållbarhet och kulturella identitet. En betydande del av kust- (19) och havsområdena skyddas genom nätverket Natura 2000.

13.

Kommittén framhåller att anpassningen i kustregioner är både mycket komplex och tvärvetenskaplig. Kustregionerna utgör nämligen en länk mellan marksystem (städer, industrier, jordbruk, skogar och floder) och marina system (fiske, vattenbruk, verksamhet i hamnar, sjötransporter och turism). Förvaltningsansvaret för dessa regioner (exempelvis översvämningsrisker, dricksvattenförsörjning och markanvändning) är dessutom ofta fördelat på en rad olika styresnivåer (20).

14.

ReK välkomnar kommissionens avsikt att utarbeta en integrerad EU-strategi och gemensamma instrument för anpassningen. Kommittén är övertygad om att en EU-strategi för anpassning till nuvarande och framtida klimatförändringar kan tillföra ett mervärde till medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas åtgärder utan att det strider mot subsidiaritetsprincipen, inte minst på grund av att effekterna av klimatförändringarna inte är begränsade till ett enda land.

15.

Kommittén anser dock att EU:s framtida anpassningsstrategi bör vara tillräckligt detaljerad för att omfatta de regionala skillnaderna när det gäller (i) typ av miljöpåverkan, (ii) sårbarhetsnivå och långsiktiga effekter, (iii) ekonomiska villkor (exempelvis hotade varor och resurser), (iv) social struktur (till exempel befolkningstäthet och de mänskliga systemens kapacitet), (v) strukturella egenskaper (till exempel perifert läge eller handikapp som medför större sårbarhet för klimatförändringar, vilket är kännetecknande för kustområden och öar, liksom bergsområden (21) och de yttersta randområdena).

16.

Den framtida strategin bör omfatta anpassningsåtgärder som tillsammans med finansieringsinstrumenten är tillräckligt flexibla för att å ena sidan kunna anpassas till de regionala skillnaderna och å andra sidan till det faktum att anpassningen är en fortlöpande process. Dessa åtgärder bör också anpassas till åtgärder för att minska klimatförändringarna i syfte att undvika olämpliga former av anpassning som skulle kunna öka växthusgasutsläppen och sårbarheten.

17.

EU:s roll när det gäller anpassning av kustregionerna bör fokuseras på följande områden: (i) samordning och samarbete mellan olika myndighetsnivåer i de fall miljöpåverkan och åtgärder berör flera länder, (ii) utbildning, (iii) kunskapsskapande åtgärder för att täppa till luckor, som när det gäller kustområdena ofta medför en komplex dynamik och behov av tvärvetenskapliga strategier, (iv) spridning av kunskap, god praxis och framgångsrika exempel, (v) tekniskt och ekonomiskt stöd för utveckling och genomförande av integrerade regionala och lokala anpassningsstrategier, (vi) forskning om och utveckling av innovativ teknik för anpassning, (vii) utformning av och tekniskt och ekonomiskt stöd till program för gränsöverskridande samarbete om anpassning på makroregionnivå.

18.

Kommissionen bör spela en avgörande roll när det gäller att samordna och bedöma de många forsknings- och investeringsprojekt som medfinansieras med EU-medel, för att undvika överlappningar, optimera samverkanseffekterna och främja spridning och storskalig användning av de bästa lösningarna och verktygen. Kommissionen bör se till att de gemensamma åtgärderna samordnas mellan grannländer eller kustregioner och att forsknings- och investeringsprojekten genomförs gemensamt.

19.

Kommittén (22) framhåller ännu en gång att det är nödvändigt att sträva efter en större samstämmighet mellan EU:s politikområden, särskilt miljöpolitiken. Genomförandet av exempelvis habitatdirektivet (92/43/EEG) och fågeldirektivet (79/409/EEG) kan äventyras på grund av anpassningsåtgärder, särskilt på infrastrukturområdet. I detta sammanhang är det viktigt att utforma effektiva och genomblickbara lokala samrådsmekanismer i syfte att besluta om återhämtnings- och kompensationsåtgärder när det gäller områden av gemenskapsintresse som kan påverkas negativt eller skadas till följd av anpassningsåtgärderna.

20.

Instrumentet för en integrerad förvaltning av kustområden (ICZM) har en avgörande betydelse när det gäller att underlätta integrationen av strategier i kustområdena, särskilt beträffande frågor som hittills inte varit reglerade, exempelvis erosion, anpassning till klimatförändringarna samt grön infrastruktur, och för att främja samarbetet mellan lokala aktörer på regional nivå, till exempel via initiativ som Sardinia Charter i Medelhavsområdet (23). Vi välkomnar därför översynen av rekommendationerna från 2002, där man tar hänsyn till EU:s mest detaljerade politiska ram som utarbetats under de senaste åren för förvaltningen av havs- och kustområdena (24). Kommittén hoppas att denna översyn ska utgöra en anledning att i högre grad fokusera ICZM-instrumentet på anpassningsprocesserna.

21.

Regionkommittén ser positivt på att EU:s ekonomiska stöd kommer att öka väsentligt i nästa fleråriga budgetram 2014–2020. Ökningen blir minst 20 % av de sammanlagda utgifter som öronmärkts för klimatrelaterade åtgärder. Kommittén framhåller emellertid att det är nödvändigt att säkerställa en rättvis och realistisk fördelning när det gäller det finansiella ansvaret mellan de olika förvaltningsnivåerna med hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas nuvarande ekonomiska svårigheter. Man måste också respektera principerna om komplementaritet och additionalitet samt göra det lättare att finna alternativa resurser.

22.

ReK föreslår återigen (25) att en del av intäkterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter bör ställas till de lokala och regionala myndigheternas förfogande för genomförandet av anpassningsåtgärderna (och begränsande åtgärder). Vidare hoppas kommittén att kommissionen kommer att utarbeta rekommendationer för den privata sektorns medverkan (bland annat försäkringsbolagen) i samband med riskbedömning och riskspridning samt för att öka medvetenheten.

23.

Det är mycket viktigt att inte bedöma anpassningsprocessen enbart ur kostnadssynpunkt, utan även – och framför allt – som en positiv möjlighet och en fördel i förhållande till om man avstår från att agera. Kommittén framhåller (26) att processen bör betraktas som ett potentiellt instrument för att utveckla konkurrenskraftiga, gröna, regionala ekonomier. Vi vill emellertid understryka att den viktigaste förutsättningen är att det finns en lokal myndighet som är medveten om riskerna och effekterna när det gäller klimatförändringarna och som är behörig att vidta nödvändiga åtgärder samt i stånd att integrera strategier och åtgärder på lokal nivå och utnyttja tillgängliga medel.

24.

Vissa regioner arbetar visserligen aktivt med att bekämpa klimatförändringarna, men den bristande medvetenheten om problemets räckvidd utgör en generell risk. Av denna anledning är det viktigt att anordna informationskampanjer där man belyser orsakssambandet mellan klimatförändringarna och de problem som uppstår lokalt, exempelvis vattenbrist, kusterosion, värmeböljor, översvämningar och jordskred, samt ger information och visar på konkreta, framgångsrika exempel på användning av de instrument som finns tillgängliga för anpassningsåtgärder och begränsande åtgärder (27).

25.

Kommittén anser att det är av grundläggande betydelse att Europeiska socialfonden används för att på regional och lokal nivå skapa den kapacitet och den flexibilitet som är nödvändig för att hantera anpassningen till klimatförändringarna både i den offentliga och den privata sektorn. Man måste exempelvis stärka det lokala styret för att kunna införliva anpassningsstrategier med sektorspolitiken och främja utformningen av en lämplig regional lagstiftning. Samtidigt bör den privata sektorn anpassa sin sakkunskap när det gäller planering och anläggning till de nya behov som följer av de integrerade och tvärvetenskapliga politiska riktlinjerna (28).

26.

Kommissionen uppmanas att på grundval av erfarenheterna av individuella projekt förbättra och vidareutveckla följande: (i) kartläggningsinstrument för att möjliggöra tillgång till data och information på geografisk basis och i lämplig utsträckning stödja beslutsfattandet på lokal och regional nivå, (ii) en tydlig gemensam referensram i syfte att bedöma sårbarhet, konsekvenser och risker, samt (iii) riktlinjer för utformning av lokala anpassningsstrategier för kustregioner, som utarbetas med hänsyn tagen till nödvändiga tvärvetenskapliga aspekter och flernivåstyre i dessa områden.

27.

Det är särskilt viktigt att ta fram sårbarhetsindikatorer för kustregioner och, med utgångspunkt i dessa, verktyg för att analysera sårbarheten. Tillsammans med förutsägelser om tidsperspektivet för händelserna och uppgifter om anpassningsförmågan kan sådana indikatorer även göra det lättare att prioritera var resurserna ska sättas in lokalt och regionalt, vilket gör det möjligt att koncentrera dem till de platser där de bäst behövs.

28.

Kommittén välkomnar utvecklingen av informationsplattformar, exempelvis Climate-Adapt, men understryker att innehållet bör göras mer lättillgängligt för slutanvändarna i enlighet med principerna om ett gemensamt miljöinformationssystem (Seis) (29), exempelvis genom att informationen översätts till ett lämpligt antal språk. Vidare bör man överväga att inom plattformen inrätta en sektion som arbetar med finansiering av anpassningen på lokal och regional nivå, samt en databas över investeringar.

29.

Det är viktigt att i högre grad utnyttja forskningen. Forskningen bör i större omfattning anpassas till regionalpolitikens behov, till exempel genom utformning av anpassningsstrategier och åtgärder som är kostnadseffektiva eftersom de har utarbetats på grundval av specifika lokala och regionala behov. Samtidigt måste man underlätta inrättande av eller, där sådana redan finns, förstärkning av mekanismer för dialog och/eller partnerskap mellan forskning, politik och – i möjligaste mån – det civila samhället, exempelvis via gemensamt deltagande i EU-projekt.

30.

Kommittén upprepar (30) att samordning av de antagna politiska åtgärderna och forskning som syftar till att bedöma effekterna i närliggande eller gränsöverskridande regioner är av grundläggande betydelse för kustregionerna för att förhindra att problemet helt enkelt flyttas från en region till en annan. En deltagarorienterad strategi i samband med fastställandet av dessa åtgärder och medverkan av samtliga viktiga aktörer skulle underlätta genomförandet av åtgärder som är samstämmiga i territoriellt hänseende.

31.

Kostnaderna för anpassningen och bristande förmåga att förstå dess potentiella möjligheter och fördelar utgör ett enormt hinder för utarbetandet och – i ännu högre grad – genomförandet av lokala strategier. Kommittén betonar därför att utveckling av verktyg för att utvärdera såväl kostnader som fördelar med anpassningen skulle kunna sätta fart på de politiska processer på lokal och regional nivå som ligger till grund för planerings- och genomförandeåtgärder i det aktuella området och skapa förutsättningar för utarbetandet av mer kostnadseffektiva strategier.

32.

Kommittén är övertygad om att avsaknaden av finansiella resurser på lokal och regional nivå utgör ett hinder för att genomföra effektiva åtgärder, trots att det finns kapacitet, medvetenhet och adekvat vetenskaplig dokumentation. Vi anser därför att man måste fastställa former för direktfinansiering av åtgärder på lokal och regional nivå via partnerskapsmekanismer såsom Life+ och programmet Horisont 2020, marknadsinstrument, som exempelvis betalning för ekosystemtjänster eller intäkterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter, samt skatteincitament.

33.

Det är nödvändigt att motverka anpassningsåtgärdernas begränsade flexibilitet, till exempel genom att prioritera reversibla strategier bestående av "mjuka" snarare än "hårda" åtgärder (exempelvis ett effektivare varningssystem snarare än marginella storskaliga insatser) eller genom att främja utvecklingen av grön infrastruktur som, i likhet med återställandet av naturliga livsmiljöer, utgör grunden för en ekosystembaserad strategi för anpassningen.

34.

Kommittén påpekar att ICZM-instrumentet har blivit obligatoriskt för medlemsstaterna i Medelhavsområdet i och med att ICZM-protokollet till Barcelonakonventionen trädde i kraft i mars 2011. I protokollet omnämns särskilt användningen av en ekosystembaserad strategi för att säkerställa en hållbar utveckling i kustområdena (31). I övrigt konstaterar ReK att i EU:s strategi för biologisk mångfald (32) anses ekosystembaserade strategier för anpassning och begränsande åtgärder vara kostnadseffektiva alternativ till tekniska lösningar, och vi ser därför fram emot den framtida europeiska gröna infrastrukturstrategins bidrag till anpassningsprocessen i kustregionerna.

35.

Kommissionen uppmanas att i förväg samråda med företrädare för de lokala och regionala myndigheterna för att övertyga sig om att förslaget om en europeisk anpassningsstrategi överensstämmer med proportionalitetsprincipen, och att den lokala nivån betonas i tillräckligt hög grad och tillräckligt detaljerat, särskilt vad gäller de känsligaste områdena som kustområden, öar och bergsområden.

36.

Vi är övertygade om att Regionkommittén aktivt kan bidra till utvecklingen av informationsplattformar som exempelvis Climate-Adapt och Ourcoast, särskilt när det gäller att fokusera innehållet i dessa plattformar på lokala behov och särdrag, så att de lokala och regionala myndigheterna på så vis kan dra mer nytta av informationsspridningen.

37.

Vi framhåller återigen (33) att Regionkommittén regelbundet bör konsulteras i samband med europeiska och internationella klimatförhandlingar och hoppas att (i) kommittén involveras i en EU-arbetsgrupp för klimatanpassning som fokuserar på regioner med permanenta handikapp – bland annat handikapp som orsakas av effekterna av klimatförändringarna – det vill säga kustregioner, öar, bergsregioner och de yttersta randområdena, samt (ii) att ReK beviljas status som observatör i anpassningskommittén (34).

38.

Kommittén är övertygad om att det behövs en ökad solidaritet och samverkan mellan regionerna både på EU-nivå och på internationell nivå, så att det blir möjligt att utnyttja de lokala och regionala myndigheternas kunskaper om och erfarenheter av anpassningsprocessen. Vi välkomnar därför initiativ som till exempel Durban Adaptation Charter, där det fastställs gemensamma uppgifter för de lokala myndigheterna; Territorial Approach to Climate Change  (35), som uppmuntrar innovativa partnerskap samt initiativ som har som mål att inrätta ett nätverk för delning, samarbete och utbyte av miljövänlig teknik, som exempelvis Climate Technology Centre and Network  (36).